Stål Valknut ring - Stål

Valknut: Vinden får de urgamla tallarna och granarna att vaja. Från skogen hörs en ugglas hoande. Lågor knäpper i elden. Jungfruns ovala klänningsspännen blänker i lågornas sken. Hon sluter ögonen och väntar.

Plötsligt bryts mörkrets tystnad av ett hastigt prassel. Jungfrun öppnar ögonen. Hon tänder en fackla i fall ett vilddjur lurar i skuggorna och riktar den mot skogsbrynet: "Vem där?" ropar hon. Ljuden kommer närmare och närmare.

Sedan kliver en man in i eldens sken. Jungfrun känner genast igen manteln, de flätade mustascherna och skorna, snörade av den lokala garvaren. Hon låter facklan falla från sin hand och springer in i hans famn: "Du har återvänt!"

Senare den kvällen, efter att mannen har berättat allt—om Harald Blåtands gränsvatten, havets vreda vindar och de erövrade klostrens rikedomar—ber han sin jungfru att sluta ögonen och ställer sig bakom henne.

Han för hennes långa lockar åt sidan och öppnar sin knutna hand. Ett smycke frigörs ur hans grepp. Han fäster det runt hennes hals. Silvret i smycket, uppvärmt av hans hand, känns behagligt mot hennes hud.

Mannen säger: "Ta emot detta smycke, till minne av de fallna och som ett tecken på vårt utvalda band. När du bär det vid ditt bröst, bär du med dig mod, sanning, ära, lojalitet, disciplin, gästfrihet, självständighet, produktivitet och överlevnadskraft."

Kvinnan vänder sig om och ser samma smycke hänga vid sin mans bröst. Och så sitter de vid elden till gryningen, tills lågorna glöder rött, ugglans hoande tystnar och den stigande solen driver bort stjärnorna från himlen.